När mina vänner har fnittrat åt något roligt, har jag skrattat så att magen gjort ont. Jag har aldrig varit lagom, aldrig kunnat hata eller älska lagom. När jag tyckt om någon, oavsett om det varit en vän, en förälskelse eller en förebild så har jag gett hundra procent av mig själv. Jag ville vara tillräcklig, och jag antar att jag fortfarande vill det. Att ständigt lägga fokus på andra gör att man glömmer sig själv och sitt eget mående. Resonemanget kring hur stor del av sin tid och energi en relation är värd har aldrig känts begripligt för mig, hur avgör man det? Och hur i hela friden känner man lagom?