Onsdagen den 18 maj klockan 09:50 lämnade jag Skellefteå för att semestra i södra delen av Sverige. Jag är född i Gusum, en ort belägen fyra mil från Norrköping, och har därför en hel del släkt som fortfarande bor här nere. Min mormor och gudföräldrar hämtade mig på Arlanda den där onsdagsförmiddagen, redan då insåg jag hur mycket jag saknat den släkt jag så sällan haft möjlighet att träffa. När jag väl satt i mormors gästrum kände jag en otrolig lättnad!

En människa jag brytt mig otroligt mycket om omkom i en bilolycka under våren, vilket fick min värld att rasa. Jag såg honom överallt och kunde varken ta en fika på espresso house eller handla kläder på H&M utan att hjärnan automatiskt skannade omgivningen på jakt efter honom. Det gör ont att veta att någon är borta, medans en annan del av mig hoppas att det bekanta ansiktet plötsligt ska dyka upp och bara stå där igen, som förr. Här nere, hundramil ifrån Skellefteå, kunde jag släppa taget och bearbeta sorgen på ett annat sätt.När jag besökte min faster och två kusiner blev tanken på att återvända till norrland allt mer avlägsen. Jag ville och vill fortfarande inte missa mer av deras uppväxt, jag vill vara en del av den. Så jag beslöt mig för att stanna kvar, ett tag iallafall. Jag har inte ens fyllt tjugo år ännu och har hela livet framför mig, så varför inte?